Idag nåddes jag av budet att en av våra lärare mist sin tvåmånaders son i helgen. Mitt hjärta gick sönder en aning och jag grät hela vägen till jobbet. Det måste vara det värsta man kan drabbas av! Att mista ett efterlängtat barn som man älskat och burit.
Jag sitter och tittar på min dotter som klipper och pysslar och det slår mig hur mycket jag har att vara tacksam över. Jag har en fantastisk man, en underbar dotter, vänner som finns där för mig och ett jobb som jag stortrivs med. Vad har jag att gnälla på och klaga över!?
Jag skulle så gärna vilja ta bort lite av den smärta och sorg som drabbat vår lärare. Jag skulle önska att jag kunde ta en del av det tonga ok han måste bära. Önskar jag kunder göra något överhuvudtaget, men det kan jag ju inte. Dikten nedan beskriver väl hur det är:
Då man bäst skulle behöva orden
äger man dem inte –
orden som skulle trösta
och ge nytt hopp –
glädjen har så många ord
men sorgen nästan inga
– är det därför sorgen är så svår –
Då man bäst skulle behöva orden
får tystnad tala
och gör väl så också
men Gud –
vad jag hade önskat några ord
några goda ord
några hjälpande ord
då du kom med din nakna sorg –
Birger Franzén
Lämna en kommentar