låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu
men det blir ljusare igen
Det har varit en tung vecka på Österäng. En vecka jag aldrig hoppas att vi får återuppleva. Att mötas av en skolgård full med polisbilar och avspärrningsband och när man kommer in se ett avspärrat utymme nedsölat med blod är inget jag önskar någon. Plötsligt stod man mitt uppe i ett avsnitt av en polisfilm. Problemet var bara att jag inte kunde byta kanal – det här var på riktigt! Det var något vi var tvungna att ta oss igenom och hantera. Våldet hade tagit steget över vår tröskel och kommit obehagligt nära. Det händer inte bara på andra platser utan nu hade det hänt hos oss. En overklig känsla. Media som ringer oavbrutet under flera timmars tid. Se mitt eget och skolans namn i alla medier som finns. Kaos.
Ordet kris kommer från det grekiska ordet krisis som betyder avgörande vändning eller plötslig förändring. Om det handlar om en oväntad, extremt omvälvande yttre händelse som leder till att hela vår existens, vår trygghet och vår identitet upplevs hotad brukar man tala om en traumatisk kris.
Man brukar dela in krisen i fyra faser:
Det akuta skedet
1 Chockfasen
2 Reaktionsfasen
Krisens bearbetningsskede
3 Reparationsfasen
4 Nyorienteringsfasen
Chockfasen är vanligtvis ganska kort och vara minuter, timmar upp till något dygn. Det är vanligt att man inte känner så mycket under den här fasen utan går på “autopilot”. En del av oss agerar snabbare, mer effektivt och med större styrka än vi trodde oss besitta. De agerar kallt och effektivt och håller känslorna på avstånd. Andra blir helt handlingsförlamade.
Jag kan konstatera att jag tillhör gruppen som stänger av känslorna och hanterar det som måste hanteras. Så har jag reagerat i flera akuta situationer både när det gäller familj och när det gäller arbete. Den annars så blödiga Jenny förvandlas till en iskall handlingsinriktad person som skjuter bort alla mina egna känslor och hanterar dem när det akuta läget är över. Jag kunde stå och se blodpölarna på golvet utan att reagera det minsta och i vanliga fall är jag en person som inte kan sticka mig själv i fingret…
I reaktionsfasen börjar vi kunna förstå och ta in vad som hänt. Känslotrycket blir starkt och hur vi visar det utåt är väldigt individuellt. Ibland blir synliga reaktioner kraftigare än vad man utåt sett kan tycka motiverat. Det är också vanligt att man isolerar sig från vänner och familj och blir passiv eller hyperaktiv. Vi blir fortare trötta och har mindre motståndskraft. Vi är ofta känslomässigt labila under reaktionsfasen.
Luciatåget på tisdagen var en känslomässig berg- och dalbana och nu rann mina första tårar. Det var så vackert och känslosamt när kören sjöng Hallelujah och samhörighetskänslan i aulan var så stark att det nästan gick att ta på den. När stjärngossarna avslutade luciatåget med oa-oare vi är Österängare och aulan svarade upp var det så intensivt att jag inte tror att någon var oberörd. Då fick jag en stark känsla av att vi klarar det här – tillsammans!
Jag tillhör dem som i den här fasen reagerar med att dra mig undan och vilja bearbeta själv, eller möjligen med dem som står mig närmast. Jag blir hyperaktiv och har svårt att varva ner, vilket gör mig ännu tröttare eftersom jag inte sover särskilt bra. I slutet av veckan var jag så trött att jag började ta snedsteg och blev yr. En morgon när jag gick till jobbet så sa jag “godnatt” till familjen istället för hej då. En Freudian slip för hur jag kände mig…? Känslorna kommer när jag kan slappna av och så även denna gången. När middagen var uppäten och dottern gått till en kompis för att leka så brast mina fördämningar och jag grät mig igenom större delen av fredagskvällen. Somnade helt slutkörd vid tiotiden och vaknade med en frossa som fick mig att skaka mitt i natten. Efter att ha fått på mig kofta och tjocka sockor så lyckades jag somna och vaknade fortfarande utmattad på lördagen. Nu är det söndag och jag tror jag har hittat fotfästet igen. Det lär visa sig imorgon när jag lämnar min trygga kokong.
Övergången mellan reaktionsfas och reparationsfas är sällan tydlig, men nu börjar vi kunna bearbeta och acceptera det som hänt. Den känslomässiga energin riktas framåt. Känslosvallen minskar och vi blir mindre labila. Vi är inte längre lika intensivt upptagna av det som hänt. Vi är inställda på att göra det bästa av situationen.
Min förhoppning är att jullovet ska vara “balsam för själen” och att vi efter vila ska kunna utvärdera och se över rutiner för att göra vår arbetsplats ännu lite bättre.
Nyorienteringsfasen kommer när vi både accepterat det som hänt och integrerat det i vår personlighet. Vi har lagt en svår och bearbetad erfarenhet till vår personlighet och mognat som människa. Vi ser möjligheter snarare än omöjligheter.
Vår skolpräst Sven Hahne gav oss i krisgruppen många kloka ord på vägen i fredags, men några som jag tog fasta på var att ljuset alltid segrar över mörkret till slut, men att man ibland måste hjälpa det lite på traven. Kloka ord från en klok man! Lite symboliskt så satte vi igår in vår julgran och jag valde i år att klä den i vitt – motsatsen till mörker.
